wiolas

När jag va ute och sprang idag hade jag självklart min silvriga iPod nano  fullladdad med Timbuktu, Looptroop, Oasis, Winnerbäck, Thåström med mer dylik musik.
Jag springer upp längst Vegagatan då den brilljanta-fiasko iden slår mig.
Jag blir peppad till tusen när idéen slår ner som en blixt från klar himmel.
 De brilljanta orden som strömmar ut ur (mina ny in köpta we) hörlurar och bildar en perfekt mening som vänder allt uppochner. Musiken leker och skapar en liten störning i systemet.
 Som ett finger i munnen på Mona Sahlin när hon gäspar, ett hästbett på Reignfielt när han sträcker på sig och "leker" luften är fri med rättssystemet. Det är mer än bara ett nöje att lyssna till den här fulländade musiken när den genialiska texten och underbara melodin flätas samman och skapar en känsla av välmående för mig. 
Samtidigt som jag vet vet att musikernas lekkamrater inte bryr sig mer än en sekund när dom hör det.

 Då mitt tempo hade ökat med tankegången blev jag tvungen att stanna och hämta andan.
Fan verkligheten kom ikapp. Som om jag någonsin skulle kunna skriva något som
"Jag har väntat på ett regn" eller "Kjesaren är naken".
Jag skrattade lite åt mig själv och började springa igen, då slog det mig.
I mina allt förstora mjukisbyxor och min allt förlilla hood- tröja kände jag mig som tretton igen när stringen satt ovanför byxlinningen och man hade alla förutsättningar i världen.
HA och folk säger att det inte sitter i kläderna..

SKI. Jag måste säga att jag blir glad över det du skriver. Jag önskar faktist att jag va fjorton igen, det va då man kunde festa på riktigt, kröka både fredag och lördag varje helg, man fick vara pinsam och skämma ut sig. Man kunde gå på hemma fester utan att det kändes b och stelt, dricka folköl utan att någon reagera. Nu är jag fast här med mitt vinglas och måste uppföra mig.

Dagens konstatering är förvånande.

Hade

Ps: snälla hitta mig!